Kinnekulleloppet 2008

På söndag morgon då Kinnekulleloppet skulle köras tittade jag på termometern i husbilen. Det var då 2,7 grader ute. Medan vi gjorde frukost började det smattra på taket, jaja så länge det inte är snö så är det lugnt tänkte jag. I samma sekund tittade jag ut genom fönstret och kunde smärtsamt konstatera att det var just snö som kom från himlen...

Min förhoppning var ändå att temperaturen skulle stiga tills elitklassens sena start vid 13:30. När jag en timme innan start gav mig av för uppvärmning var fortfarande temperaturen 2,7 grader och snöblandat regn kom från himlen. Som tur var hade jag tagit med lite av vinterprylarna så det blev dubbla underställ, regnjacka, dubbla handskar, dubbla strumpor osv. Starten av loppet gick i centrala Götene men resten av loppet utspelade sig på Kinnekulle. Jag rullade ned till starten tidigt och fick göra en ganska intensiv uppvärmning för att hålla värmen i kylan. Strax innan start pratade jag med några vinteridrottare från klubben. Dom är från Jämtland och även dom tyckte att förhållandena var värsta tänkabara. Då slog det mig att vädret verkligen måste vara dåligt, när till och med Jämtländska hårdingar klagar...

Loppet startade som sagt i centrala Götene. Den första halvmilen var det eskort med bil för hela klungan. När vi närmade oss Kinnekulle ökade sedan farten. Jag försökte ligga med så högt upp i klungan som möjligt och när vi för första gången skulle över Kinnekulle kände jag att kroppen svarade bra. Jag hade inga som helst problem att köra fortare uppför än de andra. Loppet flöt på bra och totalt skulle vi över Kinnekulle elva gånger. Det kändes lite manligt men ändå inte övermäktigt. Första halvan av loppet hade jag problem med kylan i händer och fötter. Det var väldigt skönt att den där backen kom då så man blev rejält varm.

I mitten av loppet sprack fältet upp och jag tror att det var ungefär 10-15 personer som kom lös från huvudklungan. Jag låg kvar i klungan bakom men vi kom ikapp igen på nästföljande varv. Historien upprepades något varv senare men efter det lyckades vi inte etablera kontakten igen. Vi körde på rätt bra ändå och under de sista varven ökade jag själv tempot i backen. Syftet med detta var att hänga av de sista svagare cyklisterna och jag tror det lyckades ganska bra.

Konsekvensen blev dock att mina lår började krampa tre varv från mål. Blev tvungen att slå av lite på takten uppför och när vi för sista gången skulle upp krampade mina lår extremt mycket. Fick i detta läge se mig besegrad av några som jag är helt säker på att jag kört ifrån under normala omständigheter.

Efter loppet var man så här snygg. Helt brun i ansiktet av all skit som sprutade längs banan. Både jag och cykeln behövde en rejäl tvätt efteråt. Jag är nöjd med loppet och mitt resultat. Kroppen kändes bra men jag vet att det hade kunnat gå ännu bättre om mina ben inte krampat mot slutet.

Jag vill även rikta ett stort tack till min klubb IF Castor och Sigve som på ett lysande sätt skötte kommunikationen med oss under hela loppet. Vi hade stenkoll både vad som hände framför oss och bakom oss. När Sigve sa åt oss att nu släpper folk bakom er i backen, ja då var det bara att fortsätta trycka på uppöver så att dom bröt eller blev avhängda. Det var en härlig känsla som är svår att beskriva. Stort tack till hela IF Castor och framförallt Sigve för ett mycket bra coachande!

Av 189 anmälda i elitklassen var det 120 som kom till start. Redan där var 69 stycken borta, antar att dom låg kvar hemma i sängen då dom såg vädret. Av de 120 startanden var det 51 stycken som kom i mål. Min placering blev nummer 35 vilket jag efter omständigheterna är väldigt nöjd med. Banans profil passade mig ganska bra men hade det varit ännu mera backar hade det gått ännu bättre. För komplett resultatlista, klicka här.

Kinnekulleloppet blev även lite revanch för mig. För två veckor sedan på Hammarö blev jag omkörd så det visslade om det på den inledande prologen. Det var tomahawk-missilen Per Strömblad från CK Valhall som åkte om mig som en projektil. På Kinnekulle fick jag min revanch då Per inte tog sig i mål. Skönt nu kan jag lägga det bakom mig och gå vidare.

Direkt efter loppet var det stretch, dusch och färd hemöver. Hemfärden var dock ganska kort för vi stannade redan i Lindesberg och sov på en rastplats. På måndag hade jag nämligen ett sex timmars distanspass på schemat (tack för det Fredrik). Jag hade tagit ledigt från jobbet för att kunna köra det passet och allt var planerat in i minsta detalj. På måndag morgon vaknade jag 05:30, gick upp direkt och gjorde gröt i husbilen. Klockan 07:45 rullade jag ut från parkeringen och startade distanspasset som jag skulle köra på väg 68 mellan Lindesberg och Storvik strax utanför Sandviken. Det var fortfarande kallt i luften då jag gav mig av men det var blå himmel och strålande sol. Trots två hårda tävlingsdagar under helgen kändes kroppen oförskämt pigg. Medan jag cyklade så körde min sambo husbilen, hon stannade framför mig och frågade om det var nåt jag behövde. Snacka om total support!

Efter sex timmar och 172 km relativt hårt distanspass, dagen efter en tävlingshelg kände jag mig ganska belåten. Packade in cykeln i husbilen och åkte till Hagsta för att tanka och äta mat. Det blev rejäl svullning där kan jag lova. Sedan var det plattan i mattan hela vägen hem till Sundsvall.

Idag tisdag har jag lite träningsvärk men det som inte dödar härdar...

/Rickard Mattsson