På söndag morgon stod det 138 modiga män med rakade ben på startlinjen. På grund av det stora antalet startanden var det masterstart de första kilometrarna. När vi blev släppta av masterbilen ökade tempot men det blev inte något tokryck som jag hade förväntat mig. Mina ben kändes tröga och då vi gick in för varvning och körde uppför sjulsarvsbacken för andra gången klantade jag till det. Fick en taskig placering långt bak, detta gjorde att jag blev låst i hela backen bakom cyklister med taskigt syreupptag. När jag väl kom förbi var vi avhängda från klungan och vi fick jaga ikapp som dårar i utförslöpan. Efter ett tag kom vi ikapp men den manövern kändes väldigt onödig då jag faktiskt kände mig snabb uppför den där backen.
På det tredje varvet lossnade det och benen började kännas betydligt mycket bättre. Försökte ligga med bra och långt fram i klungan. På det femte varvet blev jag åter passagerare i loppet då proffsen bestämde sig för att det var färdiglekt för oss amatörer. Tempot blev högt och massor av cyklister bröt. Jag börjar bli mäkta less och snudd på allergisk mot denna bryta-mentalitet som verkar vara djupt rotad i varje cyklist pannben. Tänk om alla hade haft ett pannben av titan istället då hade det varit mycket trevligare. Exakt samma sak hände på Skandisloppet, när dom inte hängde på proffsen så bröt dom. Allvarligt talat, trodde dom innan loppet att det skulle gå på något annat sätt? Att någon övre makt helt plötsligt skulle ge dem Lance Armstrongs fysik och ben bara sådär över en natt?
Hur som helst så var vi några få som kämpade vidare med ambition att hålla undan för täten de sista sju varven. Enligt mig fick vi dock aldrig till någon bra klungkörning. Det verkar som många inte ens hade hört talas om belgisk kedja. Frågan är då vad man gör på ett SM? En del drog på tok för långt och hårt och följden av detta blev att vårt samspel gång på gång bröts upp då folk var trötta och inte orkade hålla tempot. Vi kämpade vidare trots allt och fick tider från en följebil, när vi hade tre varv kvar hade täten knaprat in på oss och då var de över sex minuter bakom oss. På vårt näst sista varv (13 av 14) ökade täten tempot avsevärt och när vi gick upp i sjulsarvsbacken varvade täten för sista gången. Kort därefter blev vi varvade och fick hoppa av loppet med svansen mellan benen. Hade vi lyckats hålla undan ett halvt varv till hade vi haft ett resultat på SM. Jag menar det kan ju trots allt vara mitt enda SM och då hade jag gärna haft ett resultat...
Mitt resultat blev DNF, resultatlista finns här. Av de 138 som startade gick 47 i mål, det talar sitt tydliga språk.
Jag vill även passa på att rikta ett stort tack till er som skötte langningen, det fungerade mycket bra!
Bilden ovan tog jag några dagar före SM ifall det skulle gå dåligt. Den dagen hade det regnat våldsamt på kvällen och denna humla hade fått bita i gräset. Den låg på motorhuven och jag fångade stackaren med kameran. Nu får den symbolisera min insats på SM, RIP.
Nu ska jag fortsätta att vara lite trött på cyklisternas djupt rotade bryta-mentalitet.
/Rickard Mattsson