Train until you cry!

Idag har jag lämnat in husbilen på vinterförvaring. Den har gått i ide och tillbringar vintern i Sörfors. Jag tog med cykeln då jag lämnade in husbilen så jag kunde cykla hem. Hade inte riktigt bestämt mig för vilket typ av pass jag skulle köra innan. Snabbdistans, återhämtning, distans, eller intervaller? Kroppen fick välja helt enkelt. När jag började trampa märkte jag att kroppen ville mer än jag trodde. Det gråa vädret hade förbytts till solsken och eftermiddagen idag blev en riktig höjdare vädermässigt.

Det blev en enda lång och hård intervall, 60 minuter strax under tröskelpuls. På den intervallen kom jag ända från Sörfors, via Matfors, Allsta, Klingsta, Sidsjön, Nacksta och till Huli. Inte illa med tanke på att jag igår sprang till jobbet, simmade på eftermiddagen, gick från stan till bydalen för att fira mormor och brorsdotter som fyllde år och sedan gick vi hem. Faktum är att jag körde så hårt idag så tårarna sprutade under de sista minutrarna. Bra, då vet man att man inte mestränat.

Varför gör man så? För att det går såklart och för att jag hade ångest efter gårdagens middagsbjudning med tårta. Nu känns det bättre. :)

/Rickard Mattsson