Kladdkaketuren

Idag körde jag och Tom ett fem-timmars distanspass. Turen startade tidigt och vi valde att först köra upp till Holm, när vi väl var framme där blev vi båda nyfikna på vägen som går därifrån till Liden. Ingen av oss hade kört den tidigare men vi hade funderat.. Nåväl, vi tog och utforskade den vägen och den var väldigt fin, dock är det grusväg så MTB eller Cross är ett måste.

Väl framme i Liden började mina ben kännas rätt möra. Tom fick dra långa stunder och jag drog kortare. När vi hade kört uppskattningsvis 3½ timme satte Tom in dödsstöten på mig. Han körde upp bredvid min sida då det gjorde som mest ont i benen och visade att han hade med sig en kladdkaka som hade blivit över i helgen. Han hade helt sonika plastat in den och tagit med den som extra energi på dagens pass. Tom är numera anmäld för olaga intagande av kladdkaka och förargelseväckande beteende gentemot intet ont anande klubbkamrat ;).

Efter den chocken blev jag inte mig själv igen. Försökte slå den där kladdkakan ur huvudet men när kroppen är helt slut på energi är det lixom svårt. Ni som kör långa distanspass kan nog sätta er in i situationen. Efter ett tag gjorde jag ett seriöst försök att tillgodose kroppens skrik efter energi, satte i mig en energikaka med koffein men det hjälpte föga.

Dagens distanspass sitter nu som ompaketerad köttfärs i mina ben. Dom ska nog få lite elekrisk stimulering ikväll så dom blir normala inför morgondagens träning. För det funkar väl ändå inte att göra som ICA och märka om benen med nytt datum och tro att dom blir normala igen?

/Rickard Mattsson