lördag 7 juli 2007

Maratona dles Dolomites


Ja då var man hemma i Sverige igen efter en underbar vecka i dom Italienska bergen. Den 29/6 reste vi ned till Corvara via München. Corvara ligger i Dolomiterna i norra Italien. Vi stannade en vecka och vädret var minst sagt omväxlande med både solsken och snö.

Själva loppet Maratona dles Dolomites gick av stapeln den 1/7. Vi hade blivit placerade i den sista startgruppen vilket innebar att vi skulle ha de flesta av de cirka 8000 startanden framför oss. Tiden då vi skulle starta var inte heller den bästa, klockan 06:15 visade det sig. Det var bara att bita ihop och göra så gott det gick trots förutsättningarna. När vi vaknade klockan 04:00 den morgonen var det cirka 6 grader varmt ute. Jag bestämde mig snabbt för att inte göra samma misstag som på Vätternrundan då jag klädde mig för kallt. Tog därför på mig både ben och armvärmare samt regnjacka då vi rullade ned till starten i La Villa.

Några minuter före start tog jag av regnjackan. Nu hade temperaturen stigit till 9 grader och solen började sakta gå upp. I vanliga fall brukar jag ställa in min pulsklocka så jag ser distans, puls och hastighet. Här hade jag dock en lite annan strategi; ställde in den så jag såg antal klättrade höjdmeter, hastighet och puls. Distansen kändes inte relevant då jag visste att det var 4190 höjdmeter som skulle avverkas. När starten väl gick blev det till att försöka köra om så många som möjligt. Gissningsvis stod jag på plats +7000 när starten gick vilket var en klar nackdel. Jag fick ägna mer eller mindre hela loppet åt att kryssa och försöka köra om andra cyklister. Efter halva loppet blev det dock bättre och jag kunde köra mer i mitt eget tempo än att försöka hitta luckor och pressa mig förbi andra hela tiden.

Loppet bestod av sju ganska rejäla stigningar varav den värsta (Passo Giau) var den näst sista som skulle avverkas. Den stigningen glömmer jag aldrig, 10,6 kilometer lång och 900 höjdmeter. Lutningen var så brant att jag fick stå nästan hela backen upp, grymt jobbigt. Totalt tog den klättringen 46 min 59 sek för min del och min "upphill ranking" blev plats nummer 80. Den placeringen är jag väldigt nöjd med.

Halvvägs in i loppet hade jag kört upp mig till plats 842 vilket jag inte är särskilt förvånad över. Jag körde verkligen om många, både uppför och utför. I början av loppet var det lite farligt för det var cyklister överallt men som tur var hade vägarna stängts av för övrig trafik.

När jag slutligen rullade över mållinjen kändes det som jag verkligen hade gjort allt i min makt för att få en så bra tid och placering som möjligt. Min placering blev nummer 333 och av de 32 svenskar som körde var jag näst bäst. I resultatlistorna ser man att Greg Lemond körde åtta minuter snabbare än mig. Nästa år ska jag köra snabbare än honom för då får jag förhoppningsvis starta i en bättre startgrupp.

Summa summarum så är jag grymt nöjd med loppet. Min vårträning har trots allt varit kantat av vissa problem vilket totalt resulterat i åtta veckors utebliven eller alternativ träning. Inför Maratonan hade jag bara lyckats träna i fem veckor efter att min knäskada blivit bra. Undra hur bra resultat man hade kunnat prestera annars..?

Lite data från Maratona dles Dolomites:

Tid: 5:52
Snitthastighet: 23,521 km/h
Maxhastighet: 83,5 km/h
Snittpuls: 149 bpm
Energiförbrukning: 4104 kcal
Distans: 138 km
Antal startanden (ca): 8000
Höjdmeter: 4190 meter
Placering: 333

Veckan efter loppet stannade vi kvar för att cykla i Dolomiterna. Jag hade bestämt mig redan innan för att ta hela veckan som ett träningsläger. Jag vilade bara en dag (fredag) inför loppet och sedan försökte jag hålla en hög och jämn intensitet över hela veckan. Tanken var att köra kroppen i botten mot slutet av veckan men det misslyckades jag med, försökte dock så gott det gick men just nu fungerar kroppen lite för bra.

På måndagen körde vi ett gemensamt pass i bergen. När vi kom upp till Passo Sella fick vi sällskap av några bergsgetter. Efter ett tag började en av dem att stångas med mina Zipp-hjul! Jag förstår att dom kände sig hotade av mina klättringar så jag antar att dom försökte sabotera mina hjul för att få stopp på mig...


På onsdagen körde vi ett eftermiddagspass efter att regnet hade lagt sig. När jag packade ned mina cykelkläder hade jag lite plats kvar så jag slängde ned arm- och benvärmare och en långärmad cykeltröja mest i fall att det skulle bli kyligt. När vi klättrade upp mot Passo Pardoi blev det rejält kallt och när vi närmade oss toppen började det snöa. Jag letade fram temperaturen på min pulsklocka och då vi kom upp till toppen på 2138 höjdmeter var det två grader varmt. På vägen ner blev det lite kallt eftersom jag bara hade kortfingrade cykelhandskar...

Bilden ovan är tagen på Passo Sella. Där ser man att bergen i bakgrunden är täckta av snö.

På torsdagens pass fick vi smaka på en riktigt ordentlig backe. Vi blev varnade av två Italienare på vägen dit, dom sa: "Marmolada - very hard". Eftersom det inte fanns några serpentinvägar i området på kartan var hela stigningen ganska oväntad (nästa gång ska vi titta på höjdkurvor också). Varför det inte var några serpentiner på kartan fick vi bittert erfara på plats. Vägen var dragen nästan rakt uppför berget istället för i serpentiner; smart! Bilden ovan är tagen någon kilometer från toppen av Marmolada (Passo Fedaia).

Är man i pastalandet Italien ska man äta mycket pasta. Eftersom jag är pasta-älskare ut i fingerspetsarna blev det ganska mycket pasta. Jag tappade ganska tidigt räkningen över hur många gånger jag åt pasta men nu när jag funderar så minns jag bara att jag åt nåt annat en gång och det var pizzan som jag åt på söndag-kväll efter loppet.

Veckan i Italien var verkligen lyckad. Sällskapet, omgivningen, loppet och maten var väldigt smakfullt. Vädret hade kunnat vara bättre men det var trots allt tillräckligt bra för att vi skulle kunna avverka en hel del höjdmeter under veckan. Stort tack till alla som var med och gjorde denna resa till vad den blev!

Lite data från träningsveckan:

Cyklade timmar: 21 tim
Cyklade höjdmeter: 12480 meter
Cyklade kilometer: 440,9 km
Kaloriförbrukning: 12514 kcal
Snittpuls: 130 bpm

Det enda man ångrar är det man aldrig gjorde...

/Rickard Mattsson

2 kommentarer:

robert sa...

Det där kanske man skulle satsa på nästa år det verkar var trevligt, Marmoladastigningen var med i årets Giro och sållad hårt i klungan, den stigningen har varit med tidigare också. Bra kört Rickad

Rickard Mattsson sa...

Robert, det där loppet kan jag verkligen rekommendera. Arrangemanget var grymt bra och prisvärt. Marmolada (Passo Fedaia) och Passo Giau är väl de stigningar man kommer ihåg från resan och har respekt för. Övriga stigningar var ju som en gäspning i jämförelse. Frågan är hur man ska kunna träna backintervaller här hemma i Sverige nu? ;)