Inför säsongsstarten kände jag mig bitvis i ganska bra form. När vi var på träningsläger på Mallorca i april var jag grymt taggad och körde ifrån alla jag fick syn på. Min vilopuls var extremt låg och min motivation var på topp. Jag kände mig i mitt livs form.
När det var dags för säsongsdebut var jag också grymt taggad. Det var min debut i elitklass och min första tävling för året var Hammarö 3-dagars i Karlstad. Kroppen och knoppen kändes bra och resultaten blev bra med tanke på min ringa erfarenhet.
Tävlingssäsongen flöt på och jag tävlade i princip varje helg från första maj till i slutet av juli. Någonstans däremellen kan jag ana att min formkurva började dala. Det var inget som jag då lade märke till men sakta men säkert hade jag byggt upp en enorm stress i kroppen och knoppen. Stressen kom av allt för höga ambitioner och viljan att göra allting perfekt. Ni som känner mig vet hur jag är, jag vill lixom gärna göra saker så bra som möjligt. Problemet med detta kommer när man vill göra allting perfekt, träna perfekt, vila perfekt, äta perfekt, jobba perfekt, vara en perfekt sambo, ha ett perfekt hus, ha en perfekt trädgård, ha en perfekt bil, ha en perfekt cykel, ha ett perfekt liv. Ja ni hör ju själv, det blir lite svårt.
Första gången jag började ana att något inte stod riktigt rätt till var på den fjärde etappen av U6 Cycle Tour. Det var en etapptävling jag körde i Tidaholm som varade i sex dagar. Inför starten på den fjärde etappen hände något som jag inte berättade för någon på ett bra tag. Precis då jag skulle påbörja min uppvärmning fick jag en micro-blackout. Det svartnade för ögonen och jag höll på att ramla av cykeln. När man är cyklist och fokuserad så är man även bra på att förneka saker. Självklart struntade jag i min micro-blackout och tävlade färdigt där nere i Tidaholm. Jag körde även Laxå 3-dagars som gick två veckor efteråt. Vid det laget hade jag börjat få micro-blackouts oftare. Dessa kom i samband med att jag cyklade eller körde husbil. Väldigt skumt men jag antar att det var hjärnans sätt att säga stop! Jag hade helt enkelt kört mer husbil och cyklat mer än min hjärna kunde hantera.
När det väl gick upp för mig vad som var på väg att hända drog jag i handbromsen. Om det ska tävlas nåt mer så måste det göras på ett annat sätt. Mer avspänt med färre krav och helt andra förutsättningar. Att ha höga ambitioner är både bra och dåligt, i mitt fall var det bra till en början men sedan blev det dåligt. Detta i kombination med att mina träningsupplägg inte blev en tillgång utan bara en massa måsten som jag ville få avklarade gjorde att jag till slut hoppade av träningsupplägget och började träna på känsla igen. Att träna ska framförallt vara roligt.
Status just nu är att jag inte längre får micro-blackouts och jag känner mig inte heller särskilt stressad. Jag försöker hitta tillbaka till en lugnare och roligare tillvaro där träning är roligt sedan får vi se vart det leder. Först och främst vill jag bara må bra av träning. Självklart har jag lärt mig otroligt mycket av Fredrik, som varit min personlige tränare inför och under detta år. Dessa erfarenheter kommer jag att bära med mig och ha nytta av så länge jag lever. Tack!
/Rickard Mattsson
2 kommentarer:
Ja så kan det gå! Själv så väggade jag totalt den säsongen som var min seriösaste! Den gången jag verkligen satsade kostade mig 1 år av vila! När det var som värst kunde jag gå 2 trappsteg sedan var jag tvungen att vila! att gå i en uppförsbacke var inte att tänka på!! Sedan dess är jag lallare på heltid! Vi är inte proffs, vi har jobb , familjer , tvätt, matlagning, hus/lägenheter, bilar som ska skötas etc! Som betraktare utifrån är det lätt att se , men när man är där själv är det svårare att se vad som börjar gå snett.. Bara att ta nya tag.. och glöm inte glädjen denna gång. Häng med oss oseriösa o rulla lite o snacka mycket skit
Ja allt som sker framöver är oseriöst, jag lovar! ;)
Skicka en kommentar