Snyft

Fick nyss reda på att min kära mormor varit ute och vurpat idag. Kontentan blev att hon bröt sin höft. Ambulans upp till sjukhuset, morfin för att lindra smärtan och sedan operation. Min mormor är ingen ungdom utan 85 år gammal, så den här processen kan bli både smärtsam och långdragen för henne och oss närstående. Jag led när jag fick beskedet och jag lider nu då jag tänker på det.

För ungefär två år sedan ramlade hon förra gången. Då var det sommar men det gick tydligen bra att ramla ändå. Jag minns att hon hade lite problem med synen då, tror det var strax före en ögonoperation. Förmodligen var det den dåliga synen som då låg bakom att hon ramlade. Den gången slog hon upp ansiktet och skadade händer och handleder. Hon har än idag inte fått tillbaka full funktion i sina händer, vilket visar att det går riktigt långsamt att läka när man blir äldre.

Nu ligger min stackars mormor på sjukhuset, nyopererad och nedsövd för att slippa smärtan. Jag håller alla alla tummar jag har för att hon ska lyckas repa sig, både psykiskt och fysiskt från denna incident. Utan mormor vore mitt liv inte komplett helt enkelt, samtidigt vet jag att hon är en riktig seg typ och det är bra nu.

Vad vill jag säga med detta då? Ta inget för givet, lev varje dag som det vore din sista. Vänta inte med något du vill göra, gör det nu istället. Lev medan du kan och ta hand om dina nära och kära så gott du kan. Imorgon kan det vara för sent.

Carpe diem

/Rickard Mattsson